År 1817 sitter skaraborgaren och kemisten Johan August Arfwedson på Berzelius laboratorium med en mineralbit. Han försöker få ihop de ingående grundämnena, men det går inte. Någonting saknas för att det ska stämma. Det är då han gör upptäckten att det som saknas måste vara ett ämne. Han upptäcker en ny metall, som kommer att kallas litium efter det grekiska ordet för sten, lithos. Men medan en sten sjunker gör litium inte det. Litium är nämligen den lättaste metallen. Så lätt att den till och med flyter på vatten.
Mer än hundra år senare kommer sedan den australienske psykiatrikern John Cade upptäcka att litium får hamstrar att bli mycket lugnare. Han bestämmer sig för att göra en klinisk studie där han behandlar tio patienter med mani, ett extremt uppvarvat tillstånd. Patienterna hade varit sjuka i flera år, men förbättrades snabbt efter att de fått litium. En patient kunde till och med skrivas ut från sjukhuset och börja jobba. 1949 publicerar han sina resultat i den australienska tidskriften Medical Journal of Australia. I artikeln beskriver han också litium vida överlägset, den då vid mani använda behandlingsmetoden lobotomi.
Litium är svårt att patentera och tjäna pengar på, något som kan ha haft betydelse för att mottagandet av Cades fynd var svalt. Dessutom är det svårt att dosera. När en av hans patienter dör av litiumförgiftning, avbryter han skakad behandlingarna. Cades studie var för liten och inte kontrollerad på det sätt som krävs för att fungera som underlag för en ny behandling. Det kommer dröja innan litium blir en etablerad medicin.
Den danske psykiatern Mogens Schou läser Cades resultat med spänning. Han har en bror med bipolär sjukdom. Som läkare förstår han att den studie Cade gjort inte är tillräcklig. Vetenskapligt vill han visa att litium verkligen fungerar. 1954 publicerar han i Journal of Neurology, Neurosurgery, and Psychiatry resultaten från den första kontrollerade kliniska prövningen. Han visar att litium har en tydlig effekt för att behandla mani. Senare kommer han också visa att litium effektivt förebygger nya skov av sjukdomen.
Veckan innan jag börjar på Minnesmottagningen, Akademiska sjukhuset i Uppsala, publiceras i Nature en banbrytande studie av professor Bruce Yankners forskargrupp på Harvard. De upptäcker att litium fångas i de amyloida plack som bildas vid Alzheimers sjukdom. Och att det leder till litiumbrist i omgivande hjärnvävnad. De visar också hur viktigt litium är för sjukdomsutvecklingen. När forskarna tog bort allt litium från vattnet och maten hos möss med Alzheimers sjukdom, accelererade den. När de sedan tillsätter litiumorotat i mössens vatten bromsas istället sjukdomsförloppet.
Litiumorotat bildas när grundämnet litium binds till orotsyra, en organisk syra som kroppen själv producerar. En gång i tiden kallades orotsyra vitamin B13. Man kan säga att orotsyra fungerar som en slags molekylär taxi – den har en unik förmåga att passera genom cellmembran och ta sig förbi blod-hjärnbarriären, det skyddande filter som normalt hindrar främmande ämnen från att nå hjärnan. Litiumet får på så vis skjuts rakt in i hjärnans celler, vilket gör att kroppen kan tillgodogöra sig det betydligt effektivare. Litiumorotat har också en lägre joniseringsgrad, vilket var anledningen till att det inte band till amyloidplacken i Naturestudien.
I artikeln Litiumorotat, ett möjligt genombrott för behandling av Alzheimers sjukdom? kan du läsa mer om litium och Alzheimers sjukdom: liksom om Sveriges kanske unika möjligheter att möjliggöra forskning även på ett ämne svårt att patentera och därför svårt att tjäna pengar på.